40
innan de skjuta stjelk och börja sätta blom, eller som man säger, medan de växa i hufvud; ty finge de stå längre, blefve de gröna, bittra, sega och groftrådiga. Under växten och mogningen förändras nämligen den stärkelse, som växterna innehålla, sålunda, att den först blir mjuk och söt (och då smaka grönsakerna bättre och äro lättsmältare) men sedan, när växtslemmet och sockret är förbrukadt till plantans växtlighet, blifva blad och frukter vattniga, sega och osmakliga.
Man kan vid de dagliga måltiderna förtära en stor mängd grönsaker, ty de kunna tillagas på många olika sätt; och när de blandas och anrättas riktigt med sina rätta tillsatser, innehålla de också god och närande föda.
Potatis.
Af alla rotfrukter har potatisen blifvit den oumbärligaste och har fått förnämsta platsen, emedan den kan ätas till nästan all slags annan mat, och kan köpas billigt. Sålunda har potatis blifvit en stående rätt både på den rikes och den fattiges bord, så att den strax saknas der den felas, och i fall den, som en och annan ibland fruktat, skulle dö ut, vore det icke lätt att säga hvad man skulle bruka och sätta istället, om det ej skulle vara palsternackan, hvilken rotfrukt bäst synes skola kunna ersätta potatisen. Den senare har visserligen många utmärkta egenskaper, när den förtares lagom blandad med annan mat; men potatis är ett mycket ensidigt födoämne, som icke under längre tid kan förtäras ensamt och ej heller i för stor mängd (icke ens tillsammans med annan mat), utan att försvaga matsmältningen och tynga blodet. Man tror att det omåttliga och nästan uteslutande bruket af potatis utan tillräcklig blandning och tillsättning af mera närande föda, till en del ökat utvecklingen af så kallade skrofulösa sjukdomar. Å andra sidan får man ej heller förbigå att det allmänna bruket af potatis gjort mycken nytta, då derigenom många bland fattigt folk gängse sjukdomar (synnerligast skörbjugg) som i fordna tider voro mycket vanliga, i hög grad aftagit, sedan potatis blef folkets vanligaste föda. Potatisen måste växa på lös, sandig jord för att blifva god; i fet, lerig jordmån blir den liten
