66
matmodren, som åtminstone för det mesta har tiden för sig, göra sitt till, att ej den korta hvilostunden förspilles genom otreflig väntan på maten.
Det tör väl också hända att den, som ej i rättan tid får sin middag, tager skadan igen på annat håll. Får mannen icke den helsosamma mat han behöfver, så lär han icke sällan, när tillfälle gifves, söka afhjelpa denna brist genom skadliga drycker. Så blir han tråkig, grälar och slår i dörrarne, smäller till barnen i otid och blir som man säger, en stackare till karl. Men detta är han icke ensam skyldig i: han förspillde sin korta hvilostund med att vänta på maten, och då den ändtligen kom, måste han i största hast förtära den, åt sig kanske ej mer än halfmätt, var harmsen och förtretad — med ett ord, måltiden tillfredsställde icke kroppens och blodets behof. Något måste han hafva i vederlag, och det var hans svaghet, som gjorde att han sökte detta i dryckenskapen. Men hustruns brist på omtanke och uppmärksamhet, var dock hvad som först förde honom på orätt väg, och gjorde honom till hvad han blef. Härvid måste man också noga lägga på minnet den omständigheten, att när man är hangrig, är blodet fattigt på näring, och detta har ofta den verkan på sinnet eller lynnet, att man blir grälsjuk och harmsen och lättare eggas till vrede än eljest. Derföre bör väntning, och allt som förstämmer lynnet, noga undgås. Detta stadfästes ock af ett gammalt ordspråk, som säger att den, som var dåraktig nog att bedja en man, den man visste satt hungrig och väntade på middagen, att göra sig en tjenst, den måste hafva »försökt bra litet» — ega ringa erfarenhet af lifvet.
VII. Matlagning för sjuka.
Bland all slags matlagning är denna den uslaste och dåligaste, och det är derföre så mycket nödvändigare att tala derom, då i vanliga kokböcker ingenting säges derom. När matlusten är obetydlig och matsmältningen svag, kan
