Sida:Tidsenlig matlagning.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
69

väl bakadt bröd, genomkokt gröt och välling. Stärkelsen ombildas emellertid först i tarmarne till sockerämne, och går då lätt öfver i blodet. Fett och oljor äro svårare att smälta; detsamma är till en del fallet med stark köttsoppa stelnad till gelé, och köttextrakt d. ä. gelé eller djurlim som kokas af ben, senor, brosk och köttfibrer, när sådant fortares i alltför stor myckenhet. Vätskor, som innehålla redan upplösta ämnen, uppsugas lätt och smältas eller försvinna lätt i magen. Deraf kommer den hastiga verkan af kaffe och té, bränvin, vin och öl. Ju längre födoämnet motstår matsmältningsförmågan, desto längre måste denna arbeta derpå, och det osmältbara eller öfverflödiga föres bort ur kroppen sedan det gått genom matsmältningsverktygen. Förtyngas dessa redskaper ofta med osmältbara eller öfverflödiga födoämnen, så litar det för hårdt på dem och matsmältningen blifver trög och slapp.

Sedan man alltså först och främst har gifvit akt på om födoämnena äro lättsmälta, bör man undersöka hvad slags föda den sjuke behöfver, om den får vara stark och närande eller mild, såsom grynsoppor, vällingar o. s. v.

I hetsiga sjukdomar gifves ingen eller helt litet mat, ty så länge detta sjukdomstillstånd varar, bildas ingen magsaft, följaktligen är det icke möjligt att smälta något; deremot har magen förmåga att mottaga en stor mängd vatten. Häraf följer att man, så länge febern räcker, icke bör förtära någon fast föda och aldraminst någon stark sådan, men deremot kan man dricka så mycket man vill (vatten, sockervatten, saft och vatten och annan syrlig dryck). När febern aftager, bör man gifva den sjuka litet mat i sender; men så länge munnen är torr och tungan hvit och oren, »belagd», som det heter, bör man blott gifva korn- och hafregrynssoppor och litet svag köttsoppa, men icke något som är svårt att smälta.

Vid stark tillströmning af blod till särskilda delar af kroppen (eller s. k. congestioner) som till hjertat, hufvudet, lefvern o. s. v., bör man hufvudsakligen förtära sådan föda som innehåller stärkelse och socker, men undvika alla starka och starkt närande medel. Den sjuke kan således få förtära: mjölrätter, väl bakadt bröd, gröt, kall brödsoppa utan vin, eller tunna mjöl- och mjölkvällingar,