vida större betydelse torde emellertid den verksamhet ha varit, som gick ut på att reglera medlemmarnas förhållande till utomstående. Denna verksamhet kan hänföras till sällskapets diplomati och utöfvades mest genom sändebud, när förhandlingarna försiggingo utom Visby, eller genom delegerade, när förhandlingarna försiggingo i Visby.
Ett exempel på det senare slaget ger den förut flera gånger berörda urkunden af 1229[1]. Jag kan för detta fördrags tillkomst hänvisa till Rydbergs anmärkningar. Fördraget själft räknar upp städernas delegerade och sammanfattar de öfriga, som voro med, under »andre mycket kloke, gode män» (se ofvan, s. 75). — De flesta fördrag och privilegier utverkades naturligen vid de olika länders hof, dit sällskapet utsträckte sina handelsförbindelser. Fördragen och privilegiebrefven tillkännagifva ofta det själfva. Så såges i biskop Alberts privilegiebref af 1211[2], att de privilegier, som af honom gåfvos åt »mercatores præcipue Gutlenses», blifvit af dem formligen begärda (»a vobis postulata»). Troligt är att begäran framställts af visbysällskapet, eftersom det särskildt framhålles. På liknande sätt säges i Margaretas af Flandern privilegiebref[3], att privilegierna voro gifna »ad instantiam vniuersorum mercatorum Romani imperii Godlandiam frequentantium». — Ibland gaf sällskapet sina underhandlare fullständiga instruktioner, innehållande de punkter, som skulle läggas till grund för fördraget. Som en sådan instruktion anses den urkund, som finns i H. UB.,
- ↑ S. T., I, n:o 77.
- ↑ Livl. UB., I, n:o 20. Jfr ofvan s. 75, n. 2.
- ↑ S. T., I, n:o 95.
analoga med dem, som af vissa städer utfärdades på deras separatförsamlingar. Om betydelsen af wilcore (arbitrationes, arbitria, statuta) till skillnad från recesser (recessus) se Koppmann, H. R., I, s. IX och not. 1.
