eftersom de i någon mån fullständiga den bild vi förut sökt gifva af dessa gäster.
Till följd af att de tyska gästerna voro af samma nation som borgarna i Visby, kommo de aldrig, såsom i Novgorod, att afskilja sig i ett visst kvarter inom staden eller att uppehålla sig på en afstängd gård (curia). De bodde säkerligen öfverallt i staden, där det fanns härbergen. — En följd däraf blef, att de åtnjöto själavård af borgerskapets präster och att de ej, såsom novgorodsfararna, hade egen präst med sig. Vid sjukdomsfall och dödsfall synas de äfven, i likhet med de bofasta borgarna och gäster af andra nationer, ha mottagit vård och hjälp på stadens många stiftelser och fått sina sista hvilorum i de i staden befintliga kyrkorna och klostren. Det är antagligt, att flera af dessa byggnader tillkommit genom de rika köpmännens medverkan och att de underhöllos genom deras gåfvor och testamenten.
År 1225 blef Maria-kyrkan i Visby färdig. Denna kyrka synes därefter ha ansetts som gästernas speciella kyrka. Där förvarades, som vi sett, deras förbundskassa[1] och en och annan antydan ger vid handen, att där också vårdades deras arkiv[2]. I Maria-kyrkan ägde gästerna utan vidare att utvälja åt sig grafplatser[3] och där synas de äfven haft rätt att tillsätta en af de två kyrkoherdarna[4] d. v. s.
- ↑ Se ofvan, s. 75.
- ↑ Se tillägget till Henrik Lejonets urkund: “Priuilegium ipsum repositum est in ecclesia beate Marie virginis in Wisby“ (S. T., n:o 42).
- ↑ DS., I, n:o 231.
- ↑ I en påfvebulla af 1295 (DS., III, n:o 2120) kallas visserligen församlingsborna (parrochiani) lagliga patroni för nämnda kyrka (veri patroni ipsius ecclesie), men det syns ha gällt den ena kyrkoherden. Jfr DS., III, n:o 2114 och i synnerhet III, n:o 2166, där det talas om att biskopen i Linköping sökt kränka “parrochianos eiusdem ecclesie et
