samma tid. Vi måste därför här ännu mer än i fråga om de tyska förhållandena nöja oss med antydningar och hypoteser.
Frågar man då först efter det gotländska stadssamhällets upphof, så måste vi noga skilja mellan dess upphof som kommun och som rättsligt stadssamhälle med en från landsbygden skild författning. Det är upphofvet till det sista, hvarom här är fråga. Som landtsamhälle har Visby säkerligen sina rötter långt ner i hednatiden i den befolkning, som bodde kring den gamla offerplatsen Wi. Antagligen bildade denna befolkning här ett eller flera byalag och lydde under landslagens rätt. Den skötte liksom öfriga gotländingar sitt åkerbruk och sitt fiske och deltog liksom de i vikingatåg och köpmansfärder. När kristendomen fick fäste på ön, byggdes i Wi den första kyrkan[1]. Troligen samlades då här folk till ting och köpstämma och säkerligen styrde in i Visby hamn månget skepp med röfvadt eller ärligt fånget kram från främmande land.
När så tyskarna började samlas här och säkerligen just valde Visby till hufvudort för sin handelsrörelse på Gotland, emedan det bland andra fördelar äfven erbjöd de bästa betingelserna för materiell blomstring, kom ett nytt element in i det gotländska landssamhället och gaf upphof till slitning, strid och nya formers bildning.
Närmaste tiden efter det Henrik Lejonet gifvit gotländingarna privilegier i Tyskland syns ha förlupit fredligt på Gotland och tyskar följde gotländingar på deras handelsresor österut och mottogo dem hos sig på de tyska marknadsplatserna. Men det ligger i sakens natur, att de tyska handelskolonisterna med sina handelsrelationer i södra och mellersta Europa snart skulle öfverflygla gotländingarna och
- ↑ Gotlandssagan, GLL., s. 99.
