att de då äfven skulle försöka utestänga de gamla handelskamraterna från de vinstgifvande marknaderna. Nya strider väcktes till lif och vi ha redan i de båda rivalernas uppträdande vid korstågsrörelserna i öster sett ett utslag af denna intressekamp[1]. Tyskarna slöto sig till kyrkan. De fingo äfven i de tyska riddarordnarna, åtminstone under dessas första tid, naturliga bundsförvandter. I England, Frankrike och Nederländerna o. s. v. — de gamla gotländska marknadsplatserna — skaffade de sig som »kejsarens män» lättare privilegier och förmåner än gotländingarna. Därtill sökte de i öfverensstämmelse med den sträfvan, som gick genom tiden, att åt sitt samhälle såsom ett stadssamhälle vindicera rätten att ensamma drifva köpenskap, hvarigenom landssamhällena grundsatsenligt uteslötos.
Att detta faktiskt icke lyckades förr än efter lång strid visar, hur djupa rötter den gotländska handeln slagit ute på världsmarknaden. Vi ha i inledningen till denna afhandling framhållit, att gotländingarnas handel hade vidsträckta förbindelser ännu under 1200-talet.
Hvad nu visbygotländingarna beträffar, så kommo de genom sin beröring med det tyska stadssamhället och genom att mer och mer ägna sig åt handeln att bli de förnämsta företrädarna för gotlandsallmogens handelsintressen. Vi ha i några urkunder från 1200-talets senare del antydningar därom. 1280 utfärdade »consules et commune ciuitatis Wysbicensis tam Teothonicorum quam Guttensium» en urkund rörande handelsangelägenheter i Flandern (om stapelns flyttning från Brügge till Ardenburg[2]). Urkunden är beseglad med två sigill, som i urkunden kallas »sigillis
