här, att Puke efter all sannolikhet var visbybo. En visbybo representerade således åter de menige gotländingarnas sak.
Om dessa urkunder således visa, att visbygotländingarna mer och mer blefvo de förnämsta förfäktarna af de gamla gotländska handelsintressena, så ådagalägga de äfven, att dessa visbygotländingar mer och mer höllo på att i sina intressen skilja sig från landsborna och öfvergå till de tyska stadsborna. Det var nämligen gemensamt med dessa som de uppträdde i alla de tre angelägenheterna. Utan tvifvel var det förhållandenas tvång, som dref dem mer och mer åt detta håll.
Det ofvannämnda sträfvandet från de tyska visbyborgarnas sida att utesluta landsgotländingarna från handeln syns nämligen vid 1200-talets midt ha blifvit starkare än någonsin, på samma gång som nämnda borgare synas ha syftat att göra Visby till en från landsbygden politiskt oberoende hansestad. Vi kunna sluta detta såväl af det motstånd, som dessa sträfvanden rönte från landsborna, som af den politik, som den svenska konungamakten började iakttaga gent emot tyskarna i Visby. Landsborna motsatte sig företrädesvis den socialt-merkantila isoleringen, konungamakten den politiska.
För konungamakten gällde det visserligen icke blott att motarbeta det tyska elementets separation i Visby. I hela Sverige hotade detta element att utveckla särbildningar på den svenska samhällskroppen och konungamaktens sträfvan gick därför ut på att förekomma dessa, hvarhelst de visade sig[1]. Dock syns det tyska elementet i Visby ha
- ↑ Jag kan här naturligen ej inlåta mig på en undersökning af, i huru hög grad det tyska elementet från och med denna tid fått insteg i Sverige. Jag påpekar endast, huru många institutioner och namn på
