menigheten i Visby i en mängd handelspolitiska frågor slutit sig till de tyska borgarna, men för öfrigt räknats till landsbygden. Ju mer denna menighet fick prägel af en uteslutande handelsbefolkning, desto mer afsöndrade den sig från landssamhället och bildade nya former för sitt samfundslif. Nära till hands ligger att antaga, att en småningom skeende ombildning efter det tyska samhället ägt rum. När så ändtligen det gällde att taga parti för eller emot de gamla bundsförvandterna, landsborna, stod valet ej längre fritt. Förhållandenas tvång och de gemensamma intressenas makt drefvo stadsgotländingarna öfver till tyskarna. Gemensamt med dem måste de arbeta på det yttre och synliga tecknet till skilsmässan från landsbygden, nämligen stadsmuren, och gemensamt drogo de i öppen fejd mot denna landsbygd. När den fullständiga exemptionen var fullbordad, måste visbygotländingarna äfven skaffa sig egna myndighetspersoner och därför finna vi från detta år det första urkundsbeviset för att det blifvit både tyska och gotländska »aduocati» och tyska och gotländska »consules». Vi må nämligen lägga märke till ordställningen i den ofta omnämnda underkastelseurkundens ingress: »aduocati et consules tam Gotensium quam Theutonicorum et communitas ciuium de Wisby» med de vanliga orden »tam Gotensium quam Theutonicorum» strax efter myndighetspersonernas beteckning i stället för, såsom förut alltid varit fallet, efter menighetsbeteckningen (se de citerade ingresserna s. 98 och 99).
Äfven måste vi lägga märke till, att det i underkastelseurkunden 1288 talas om »aduocati», under det att det i 1286 års urkund om det rigiska skeppet blott talas om »noster advocatus», ehuru båda menigheterna voro med om att utställa denna urkund.
Häraf syns, att gotländingarnas i Visby likställighet
