fullständigt oberoende. Det hade varit en neutral samlingspunkt för hela östersjöområdets handelsmän. Efter 1288 fick det karakteren af en svensk stad, beroende af den svenske konungen. Det är klart, att det specifikt tyska elementet i Visby därigenom skulle i någon mån tillbakaträngas. Tyska köpmän fortsatte nog ännu länge sina handelsresor dit, men deras lifsintressen hade icke längre där en fristad. Men blef det tyska elementet på detta sätt mindre dominerande, framträdde det gotländska lättare.
Jag har med detta framhållande af tyskarnas och gotländingarnas grundsatsenliga likställighet i Visby naturligtvis ej velat bestrida, att tyskarna faktiskt hade försteget på det merkantila området och därför oftast framträdde ensamma i köpmännens rådslag och på världshandelns stråkvägar och stationer. Men därom är här ej platsen att tala.
Vi ha härmed kommit till slutet af vår uppgift. Vi ha redogjort för visbysamhällets förutsättningar i den gamla gotländska handeln. Vi ha följt dess utveckling från ett tyskt kolonisamhälle till en tysk-gotländsk stad med tvänne likaberättigade stadshälfter. Denna utveckling innefattade, såsom jag några gånger antydningsvis framhållit, äfven Visby storhetsperiod. Ty värr har jag ej kunnat inlåta mig på en utförligare skildring af stadens materiella och andliga blomstring under denna period. Materialet för en sådan skildring är ännu så föga bearbetadt eller torde delvis alldeles saknas. Mitt arbete har därför i viss måtto kommit att likna ett af dessa många restaureringsarbeten, som företagits med ruinlämningarna i den stad jag afhandlat. Grundplanen är påvisad, den viktigaste byggnadsstommen hopfogad, ett och annat enskildt arkitekturelement anpassadt. Men om en genomförd restauration har ej varit fråga.
