kunde likställas med de tyska borgarna i rättigheter. Vi kunna i det förut sagda finna hufvudsakligen två förklaringsgrunder därtill.
Den ena ligger i de förändrade förhållandena inom själfva hanseutvecklingen. Den andra i stadens förändrade ställning till den svenska konungamakten.
Vi ha nämligen förut sett, att de intressen, som till en början förfäktats af de enskilda köpmännen inom visbysällskapet, så småningom öfvertogos af städerna och vid 1200-talets slut handhades så godt som uteslutande af dessa. Men hvad Visby stad angick låg den utom Tyskland och måste — som vi sett — uppta inom sig en del af den inhemska öbefolkningen. Hvad denna inhemska befolkning icke kunde få inom köpmanssällskapet, det fick den inom staden. Staden hade vissa rättigheter och i dessa blefvo gotländingarna delaktiga, när de blefvo borgare i staden. Men ännu en sak i de förändrade hanseförhållandena underlättade gotländingarnas likställande med de tyska borgarna i Visby. Visby hade måst afstå från sin centrala ställning inom hanseorganisationen och nöja sig med en jämförelsevis rätt periferisk plats. Det hade från hufvudort för hela »gemenskapen» blifvit blott hufvudort i den lifländskt-gotländska tredjedelen och i denna ställning hade det en svår rival i dotterstaden Riga. Det låg därför, om jag får uttrycka det så, mindre risk för »gemenskapen af alla köpmännen», om gotländingarna fingo deltaga i Visby hanseatiska angelägenheter numera.
Men jag sade, att äfven stadens förändrade ställning i förhållande till den svenska konungamakten bidrog att gifva visbygotländingarna lika rättigheter med de tyska borgarna. Visby ställning hade till 1288 varit nästan
