dateradt »wisby anno domini MoCCCoXLIo in festo beati Bartholomei apostoli» (24⁄8 1341) och utfärdadt af »Aduocati et Consules Wisbyenses»[1], där urkundutgifvaren antecknat, att på originalet äfven det gotländska sigillet fanns i behåll, ehuru »något skadadt». Jag vände mig då till Staatsarchivar Herr Professor P. Hasse i Lübeck, som med utmärkt tillmötesgående lämnat mig följande upplysningar om sigillen till nämnda urkund. Det tyska sigillet är väl bibehållet, visar det bekanta liljeträdet och har omskriften: »Sigillum Theutonicorum in Gotlandia manencium» (se därom under C). Det gotländska visar »den Widder, nach links (heraldisch) schreitend, mit Nimbus und Siegesfahne, vor sich den Kelch». — Omskriften är till största delen sönderbruten, men i sigillets öfre kant kan läsas: S + HOC W och i dess undre: AGi. Bibehållne äro dessutom fyra fragment: ESIG; nOG’; TEn; SE;, som passa bra till hvarandra och som med förskjutning af S vid korset i sigillkanten skulle gifva slutet
- ↑ DS., V, n:o 3592.
Lindström (Anteckningar, II, s. 9) kan dock med stor säkerhet säga, att den ifrågavarande urkunden är den sista, under hvilken det af mig under A. beskrifna sigillet “begagnades som stadens sigill“. Då visbyborgarna åtminstone i en urkund efter 1288 bevisligen ha begagnat ett annat sigill än det gamla landssigillet, så är det högst tvifvelaktigt, att det sistnämnda sigillet begagnats under denna urkund. För öfrigt är denna icke den sista, under hvilken visbygotländingarna satte eget sigill. — I en urkund af 23⁄7 1323 (DS., III, n:o 2412) ha “consules utriusque lingue“ tillsamman med tre andlige bevittnat ett bref, utfärdadt af en kyrkoherde i Maria. Alla ha satt sina sigill under. Dessa äro nu förstörda, men sex sigillremsor finnas kvar. Däraf syns, att nämnda »consules» begagnat två sigill. — En urkund af 1333 (H. UB., II, n:o 533) är kvar blott som transsumt. Den har dock säkert äfven haft två sigill, ehuru vi ej kunna veta något om deras utseende. — En urkund af 21⁄3 1341 (DS., V, n:o 3552) är förseglad med “sigilla nostra“, af hvilka det tyska är bibehållet, men det gotländska är förstördt.
