af omskriften: Signo Gutenses. Om nu blott detta förelåge — fortsätter Professor H. —, skulle man kunna konstruera upp en leonisk hexameter: »Hoc Wisbycenses signantur signo Gutenses». Men mot denna konstruktion framhåller H. själf, att framför signo står ett tydligt E och att i nedre kanten stå bokstäfverna AG med en rest af en tredje. Professor H. slutar sitt bref med, att det ej finns ett andra exemplar af detta sigill i Lübecks arkiv och att han därför ej kunnat komplettera hvad som fattas i sigillomskriften.
Ty värr har det ej lyckats mig att finna en annan urkund med detta sigill, som kunde gifva en lösning af de här funna fragmenten. Ej heller har jag lyckats lägga något nytt till hvad Professor H. gissningsvis framställt om omskriftens tolkning.
Så mycket är emellertid visst, att vi här stå inför ett nytt sigill, som hvarken är det gamla gotländska landssigillet eller det af Magnus Eriksson påbjudna gemensamma sigillet för tyskar och gotländingar (se nedan E). Men enligt den föregående beskrifningen är det en öfvergångsform mellan dessa båda sigill. Det har kvar landssigillets gumse med fanan, men som nya heraldiska element har det en nimbus kring gumsens hufvud och en kalk framför gumsen. Vi få längre fram se, att dessa nya element upptogos på det gemensamma stadssigillet, ehuru med förändringar och tillägg.
Det nya sigillets karakter öfverensstämmer således förträffligt med den ställning, som visbygotländingarna enligt den föregående undersökningen intogo efter 1288. De hade som stadssamhälle utgått från landssamhället och sammanslötos omsider med det tyska stadssamhället.
Det här afhandlade sigillet hade ej lång användningstid. Jag får tillfälle att tala därom under E.
