Vikingatidens handel var hufvudsakligen en på måfå drifven handel och formerna därför voro merendels af krigisk natur. Vikingarne togo med styrkans rätt, där ingen annan rätt fanns, och miste ofta hvad de tagit, när de råkade på sina öfvermän i våldsamhet[1]. — Ingen viss klass deltog i denna handel: hvem som ville och hvem som kunde gaf sig i handelsfärd. — Ingen viss ort gällde som omsättningsort, om också naturligt eller konstgjordt skyddade platser snart nog blefvo marknadsplatser för varuutbytet. Penningar torde ej ha användts som betalningsmedel, ehuru sådana från andra länder voro i omlopp. Där ej förvärfvet skedde med våld, skedde det genom varuutbyte. Mynten voro blott ett af bytesmedlen.
Att en ordnad handel på detta sätt ej kunde uppkomma säger sig själft. Men vikingafärdernas betydelse för handelns utveckling var dock icke ringa. Genom dem lärde sig nordboarne först och främst mera allmänt befara hafven, hvarigenom sjömansdugligheten utbildades, allt flera varu- och afsättningsorter upptäcktes och allt flera handelsvägar öppnades. Och därigenom återknöts också förbindelsen på ett nytt och mera betydelsefullt sätt med söderns kulturländer och nya samfärdsleder öppnades mellan östra och västra Europa.
Det är här ej platsen att i detalj följa hela denna utveckling. Här är blott af nöden att i korthet angifva de
- ↑ Det är antagligt, att Gotland genom sitt läge hufvudsakligen hade betydelse som röfvarestation. Det är väl därför Adam af Bremen icke har något att förtälja om den gotländska handeln. Han bara nämner (Lib. IV. c. 19, schol. 119): “Sunt et aliæ in hoc ponto (Östersjön) insulæ plures, ferocibus barbaris omnes plenæ, ideoque fugiuntur a navigantibus“. Bland dessa “insulæ“ inbegriper han nog äfven Gotland.
