sjömännen vid medeltidens slut, bära vittnesbörd om denna Gotlands betydelse i äldsta tid[1].
Men, som jag sade, äfven öns oberoende ställning i det yttre och folkliga författning i det inre måste ha bidragit att göra den till en centralpunkt för handeln. Till omkring 1000 syns ön ha varit fullkomligt oberoende, om den ock tidtals räknats som svenskt land[2]. Vid sagda tid kom den under upsalakonungen, men beroendet blef ringa. Konungen skulle gifva ön »hägn och hjälp» och gotländingarne skulle »frie besöka Sverige på alla ställen utan tull och alla afgifter». För dessa förmåner skulle de årligen erlägga en tribut af 60 m. s., 40 till konungen och 20 till jarlen[3]. Detta var allt. Det hela var således mera en skattefråga än en politisk underkastelse. Gotländingarna uppträdde fortfarande som hittills som en fullständigt oberoende nation.
I det inre var öns författning folklig. Ingen stormannaklass i samma mening som fastlandets utbildade sig, ty därtill saknades förutsättningarna: de stora jordagodsen och konungstjänsten. Därför fick Gotland sedan heller aldrig någon inhemsk adel i samma bemärkelse som fastlandet d. v. s. en ur böndernas egen krets utgången herreklass, som skaffade sig förmåner på det öfriga fria folkets bekostnad. På Gotland funnos således inga af dessa många skrankor, som i de flesta andra länder den tiden stodo hämmande för samfärdseln och handeln. Hvarje fri man kunde fritt begifva sig ut på handelsresor och utan en mängd
