af de afbränningar, som beroendet af en furste eller en herreman medförde, fritt omsätta hvad han hemfört. Främlingar hade därigenom också lättare tillträde till ön.
Hur tidigt Gotland blef en mera allmänt besökt mellanstation för handeln, kan ej bestämdt angifvas. Att döma af de på Gotland gjorda arabiska myntfynden skulle tiden böra sättas till slutet af 9:de århundradet[1]. Samma myntfynd gifva äfven upplysning om, i hvilken riktning den samfärdsel först gick, som tog sig väg öfver Gotland. De äldsta mynten ha nämligen träffats ensamma utan blandning af västerländska mynt. Gotlands äldsta samfärdsel gick således uteslutande »i österväg», såsom var att vänta, då den var en del af och till sin natur beslägtad med varjagernas samfärdsel. Rikedomen af de silfverskatter, som på detta sätt kommo till Gotland, visar att förbindelsen var liflig[2].
Emellertid dröjde det ej länge, förrän nordbornas färder »i västerviking» gjorde dem bekanta med västerlandets marknadsplatser och där förskaffade dem afsättningsorter för de varor, som de i österväg förvärfvat. Naturligtvis bragte de äfven omvändt västerlandets produkter till marknaderna i öster. Tidigaste knutpunkten för dessa förbindelser syns Slesvig ha varit. Men snart möttes österns och västerns produkter äfven på Gotland.
Af myntfynden att döma var det först på Storbritanniens öar som nordborna funno de mest gifvande
- ↑ Arabiska mynt ha hittats, som äro präglade så tidigt som 698, men de ha legat tillsamman med yngre mynt, hvarför de ej bevisa något om den tid, då de kommit till Gotland.
- ↑ Enligt Montelius, Sv. Hist., I, s. 298, ha öfver 20,000 arabiska mynt hittats i Sverige. På Gotland har hittats mer än hälften af alla, som funnits i hela Norden.
