Att gotländingarna själfva mycket tidigt deltagit i denna vidtutgrenade samfärdsel, kan redan i och för sig anses som sannolikt. Den omständigheten, att de arkeologiska fynden innehålla saker af en särskildt gotländsk prägel, bekräftar detta. I de skrifna källorna finnas de däremot först sent omnämnda, såsom naturligt är, då dessa källor äro af utländskt ursprung och gotländingarna väl ej i utlandet skildes från de öfriga nordborna.
Att dessa gotländingar, som deltogo i den utländska samfärdseln, voro från hela ön och ej från staden Visby, finner jag bevisadt af följande omständigheter:
1:o Myntfynden på Gotland (för så vidt man kan döma af hittills gjorda fynd) äro ej gjorda i Visby eller närmaste trakten däromkring, såsom man kunnat vänta, ifall Visby varit den förnämsta handelsorten. De äro hittade, dessa tusentals mynt, öfverallt på den gotländska landsbygden och nästan mera i de östra än i de västra delarna af ön.
2:o Den omständigheten, att gotländingarna redan omkr. 1000 (se ofvan) afslöto ett fördrag med upsalakonungen, hvilket fördrag förnämligast afsåg att skydda och befordra deras handel (se bestämmelserna om tullar o. s. v.), visar, att det var landsbygden, ej staden, som ännu hade afgörandet i samfärdselfrågor. Ingen enda antydning i urkunden ger nämligen vid handen, att då redan fanns någon stad Visby.
3:o Gotländingarna hade genom hela medeltiden i Novgorod ett eget faktori (se nedan). Det ägdes ständigt af landsbygden, såsom kan ses däraf, att det var landsbygdens representanter, ej stadens, som hade dess
sagorna och laguppteckningarna, exempelvis Gotlandssagan (GLL, s. 100) Olof den heliges saga (Ant. Russ., I, s. 352), Farmannalög (ibid. II, s. 456 f.).
