förvaltning om händer[1]. Hade en stad Visby funnits, när detta faktori tillkom, skulle man väntat, att den, ej landsbygden, ägt detsamma.
4:o Ännu på 1200-talet omtala urkunderna, att allmogemän från landsbygden drefvo utländsk handel på England (se nedan).
5:o I gotlandslagen finnas ännu stadganden, som visa att landsbygdens folk dref utländsk handel (se GLL, I, 28: 5; 30).
6:o Slutligen måste hvar och en, som aktgifvit på den gamla gotlandsallmogens välstånd, som möjliggjorde tillkomsten af alla de härliga landtkyrkorna i öns 92 socknar, som vidare gjorde denna allmoge mäktig att uppträda i starkt och långvarigt rivalskap mot den senare uppväxande staden och t. o. m. gaf den lust att trotsa svenska konungar[2], hvar och en som aktgifvit på detta, måste finna det oförklarligt, om ej allmogen själf skaffat sig rikedomar genom handel på främmande land[3].
- ↑ Landsbygdens representanter voro prostarna och domrarna. Om förhandlingar med dessa rörande “Gotenhof“ se SD fr. 1401, I, N:o 195, 196, II, N:o 1959, Styffe, Bidrag, 2, N:o 87. Jfr äfven H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 634 och G. Lindström, Anteckningar, II, s. 485. I samband härmed må nämnas, att de gotländska sändebud, som i fördragsurkunder med Novgorod (S. T., I, N:o 111 och 118) omtalas jämte de tyska, naturligast förklaras såsom den gotländska landsbygdens, då den ägde särskilda handelsintressen att bevaka i nämnda stad.
- ↑ Se S. R. S., I, 1, s. 42: Jfr Rydberg, S. T., I, s. 381.
- ↑ Såsom ett bevis på välståndet kan äfven anföras de otaliga fynden i den gotländska jorden. Utom af mynt ha “hela serier af andra fornsaker funnits, så rika, att ingen provins i världen torde kunna uppvisa liknande“ (yttrande af H. Hildebrand i en föreläsning, hållen för Ateneum i Stockholm 17⁄11 1897).
