Om detta gotländska faktori är ingen specialundersökning gjord och osäkert är, om material finns kvar för en sådan. Då jag här ej kan inlåta mig på någon grundligare undersökning häraf, nöjer jag mig med en framställning, som stöder sig på de källor, hvilka beröra de senare tysk-gotländska förhållandena. I många frågor kasta de ljus öfver den föregående tiden[1].
När gotländingarna begåfvo sig i handelsfärd till Novgorod, foro de ej när som helst på året eller i smärre följen på några få personer, utan endast en gång om våren och en gång om hösten och då i större sällskap[2]. Allt efter årstiden kallades sällskapen sommarfarare eller vinterfarare. Färden styrdes in på den gamla varjagleden: Finska viken, Neva, Ladoga och Volchov[3].
När sällskapet kom till novgorodska furstens gräns[4], ställde det sig under hans beskydd. Till tecken af ett sådant beskydd fick det mottaga sändebud från fursten, hvilka sedan ledsagade sällskapet under fortsättningen af färden[5].
- ↑ Om litteratur i detta ämne se H. Gbl. 1894, s. 164 ff.
- ↑ Äfven varjagerna gjorde sina expeditioner i större följen.
- ↑ I senare tid färdades sällskapen äfven landvägen från kusten till Novgorod. Då uppkom äfven indelningen vattenfarare och landfarare. Att de förra voro de äldsta kan man bland annat se af att de hade flera företräden framför de senare. Se Novgorods äldsta skrå, hvarom mera nedan s. 15 n. 2.
- ↑ Enligt 1200-talets urkunder syns novgorodska gränsen ha räknats från Björkö eller Ketlingen, två öar, den ena belägen mellan Viborg och Systerbäck, den andra vid Nevas utlopp. På den senare ligger nu Kronstadt.
- ↑ S. T., I, n:o 118 art. I. I äldsta tid, då de novgorodska furstarne ännu hade en liflig känsla af sin samhörighet med svenskarne, behöfdes ej detta beskydd utverkas genom formliga fördrag. Alla nordbor, som ställde sig i furstarnes tjänst, i hvad ändamål de än kommo,
