Faktoriets medelpunkt var kyrkan S:t Olof. Enligt ryska krönikor hade 1152 en varjagkyrka nedbrunnit i Novgorod[1]. Sannolikt var detta gotländingarnas gamla kyrka. Den uppbyggdes åter och tjänade både till varumagasin och gudstjänstlokal[2].
För tillvägagångssättet vid handeln blefvo i senare tid noggranna bestämmelser fastslagna. Med nordborna och gotländingarna var beröringen förtroligare och försiggick i enklare former. Den äldsta traktaten mellan gotländingar och tyskar å ena sidan och novgoroderna å den andra (från slutet af 1100-talet) visar detta bland annat genom sina bestämmelser i skuldfordringsmål[3].
Om den äldsta gotländska handelns omfattning i
- ↑ Uppgiften från Lehrberg, Untersuchungen, s. 267.
- ↑ I denna dubbla användning låg enligt medeltida åskådning intet profanerande. Kyrkan med det helgon (här S:t Olof, som äfven hemma på Gotland synes ha spelat en stor roll i gotländingarnas religiösa lif, eftersom ett särskildt altare var rest till hans ära, se DS., I, n:o 336 och 362), efter hvilket den var uppkallad, gaf religiös helgd åt faktoriet och var af utomordentlig betydelse för platsens säkerhet och välstånd.
- ↑ S. T., I, n:o 52. Den omständigheten att i denna punkt det i fördraget eljes begagnade uttrycket “Gotländarene“ ersatts med “Varäger“ tycks tyda på, att här influtit en gammal bestämmelse, som gällt mellan varägerna (inklusive gotländingarna) och novgoroderna. Här skulle då finnas en ny antydan om, att gotländingarna voro varjagernas arftagare och förmedlare mellan dessa och tyskarna.
bevisa, att dessa före tyskarnas tid varit konstituerade som ett gille och haft gillestadgar (se Rydberg, S. T., I, n:o 118, anm. 12). Detta bekräftas af en urkund från 1200-talet (S. T., I, n:o 118, »utkastet», art. XXVI), där det talas om en “curia gilde“, som gotländingarna sålt. Då det på samma ställe säges, att denna curia gilde skulle vara befriad från förpliktelsen att underhålla bryggor, så visar det, att den haft denna förpliktelse. Men sådana förpliktelser för en gård bevisa hög ålder (se Koppmann, H. R., I, s. XXIX och XXX).
