Om det gotländska faktoriets öden i senare tid är här ej platsen att tala. Det ägdes, som ofvan sagts, under hela medeltiden fortfarande af den gotländska landsbygden, ehuru det gång på gång uthyrdes. Det hade spelt ut sin roll, när det upptagit de med större resurser utrustade tyskarna vid sin sida. Men denna roll hade icke varit obetydlig. Tillsammans med varjagerna hade gotländingarna öfver Novgorod ledt den stora arabisk-chazariska handeln ut till Östersjön, och deras handel kan därför sägas vara en fortsättning af denna. Men de hade ock ledsagat tyskarna till Novgorod, där hansan fick ett af de viktigaste, om ej det viktigaste af alla sina hufvudkontor.
Dock var det ej blott till Novgorod som gotländingarna foro i handelsfärd och ej allenast här voro de tyskarnas föregångare. Vi ha ofvan nämnt, att dünavägen gjordes till en handelsväg af nordborna. De arkeologiska fynden gifva vid handen, att i synnerhet gotländingarna på denna väg aktivt deltagit i handeln. Ty ingenstädes i Ryssland ha som här fornsaker af utprägladt gotländsk typ funnits i så riklig mängd[1]. Dessa saker tillhöra Gotlands sista hednatid och anledning finns således till det antagandet, att gotländingarna äfven här fortsatt hvad vikingarna börjat och tjänat som förmedlare mellan vikingahandeln och den senare tyska handeln, som i städerna Polozk och Witebsk, men
- ↑ H. Hildebrand i W. Thomsens anf. arb., s. 132. Densamme, Sv. Med., I, s. 591, anm. 1.
nämligen : “Wil — her Oloff (nämligen Axelsson Thott, som ville tillvälla sig rättigheterna i Gotenhof) — nicht to vreden stan, so moge gii eme denne schriven — benalen, dat de Nouwgarders eme von der Gottenhove nicht to en stan, wente de Nouwgarder in ertiden 2 kerken uppe Godlande gehad hebben, dar enyegen ze den landesdomeren up Godlande den hoff to Nouwgarden wedder gegund hebben“ (H. R., II, V, n:o 61).
