Sida:Till Visby stads äldsta historia.djvu/47

— 24 —

män», d. v. s. tyskarna, handelsförbindelser där äfven vid denna tid. Det var således under flera århundraden, som tyskarnas bekantskap med gotlandshandeln förbereddes och gotländingarnas undanträngande försiggick.

På flera ställen inom det öfriga Västeuropa hade gotländingarna fortsatt vikingaförbindelserna och därigenom skaffat anknytningspunkter för den senare tyska handeln^[1]. Jag får längre fram i denna afhandling tillfälle att utveckla detta närmare, då fråga blir om de tyska gotlandsfararesällskapens tillkomst och deras sammanslutning i Visby.

↑ Att gotländingarna haft förbindelser i Flandern, visa myntfynden. Äfven det förhållandet, att visbygotländingarna 1280 å landsbygdens vägnar (se S. T., I, n:o 136) deltogo i en flandrisk handelsangelägenhet tyder på, att denna landsbygd haft handelsförbindelser härborta. Det vill synas, som om Brügge ernått sin första stora kommersiella betydelse genom att den vinstgifvande östersjöhandeln och den stora sydeuropeiska handeln här fått en knutpunkt (se Lamprecht, Deutsch. Gesch., III, s. 310 ff.). Men då Brügge redan under förra hälften af 1000-talet hade denna betydelse (se Encomium Emmæ från o. 1042: “Hoc castellum (Bruggense) Flandrensibus incolis incolitur, quod tum frequentia negociatorum, tum affluentia omnium, quæ prima mortales ducunt, famosissimum habetur“ cit. efter Lappenberg, Hans. Stahlhof, s. 5, n. 4), så kunna ej tyskarna ha spelat hufvudrollen vid förmedlingen af handeln hit från östersjöområdet. Tyskarna voro genom venderna ännu så godt som utestängda från Östersjön, liksom de ännu delvis pågående vikingaoroligheterna gjorde detta haf otillgängligt för dem. Schäfers påstående, att redan Ansgarius företog sin resa till Norden i sällskap med tyska köpmän (Die Hansestädte, s. 39), är ej att bygga på, ty de köpmän, som omtalas i Ansgarii Vita c. 10, voro efter allt att döma nordbor. Att tyskar kommo till Lübeck under vendernas tid och att Slesvigs köpmän hade ett gille i Soest (Schäfer, ibid.) bevisar ju intet för de förras deltagande i handeln på själfva Östersjön. Det återstår, som mig synes, intet annat än att antaga, att denna handel bedrefs af nordbor och att den äfven genom dem (och bland dem äfven genom gotländingarna) leddes förnämligast sjövägen till Flandern.

[s24-1-1] Att gotländingarna haft förbindelser i Flandern, visa myntfynden. Äfven det förhållandet, att visbygotländingarna 1280 å landsbygdens vägnar (se S. T., I, n:o 136) deltogo i en flandrisk handelsangelägenhet tyder på, att denna landsbygd haft handelsförbindelser härborta. Det vill synas, som om Brügge ernått sin första stora kommersiella betydelse genom att den vinstgifvande östersjöhandeln och den stora sydeuropeiska handeln här fått en knutpunkt (se Lamprecht, Deutsch. Gesch., III, s. 310 ff.). Men då Brügge redan under förra hälften af 1000-talet hade denna betydelse (se Encomium Emmæ från o. 1042: “Hoc castellum (Bruggense) Flandrensibus incolis incolitur, quod tum frequentia negociatorum, tum affluentia omnium, quæ prima mortales ducunt, famosissimum habetur“ cit. efter Lappenberg, Hans. Stahlhof, s. 5, n. 4), så kunna ej tyskarna ha spelat hufvudrollen vid förmedlingen af handeln hit från östersjöområdet. Tyskarna voro genom venderna ännu så godt som utestängda från Östersjön, liksom de ännu delvis pågående vikingaoroligheterna gjorde detta haf otillgängligt för dem. Schäfers påstående, att redan Ansgarius företog sin resa till Norden i sällskap med tyska köpmän (Die Hansestädte, s. 39), är ej att bygga på, ty de köpmän, som omtalas i Ansgarii Vita c. 10, voro efter allt att döma nordbor. Att tyskar kommo till Lübeck under vendernas tid och att Slesvigs köpmän hade ett gille i Soest (Schäfer, ibid.) bevisar ju intet för de förras deltagande i handeln på själfva Östersjön. Det återstår, som mig synes, intet annat än att antaga, att denna handel bedrefs af nordbor och att den äfven genom dem (och bland dem äfven genom gotländingarna) leddes förnämligast sjövägen till Flandern.

[1]