sex sjettingar skulle hvar för sig utgöra 10 m. s. — I gotlandslagen omtalas sjettingsting (GLL., I, 19, 35; I, 31). Denna lag är i sin nuvarande redaktion visserligen från 13:e århundradet, men bestämmelsen om sjettingsting var säkerligen långt äldre. Sexdelningen var således äfven ett slags judiciell indelning. Att den slutligen var en indelning för häruppbådet syns framgå däraf, att de gånger gotlandsallmogen omnämnes i strider, som utkämpats på ön, den städse leddes af sex bondehöfdingar[1].
I det ofvannämnda fördraget bestämdes däremot att gotländingarna skulle utrusta sju snäckor eller betala i ledungslame 40 m. p. för hvarje snäcka[2]. Till de gamla sjettingarna hade här tydligen kommit ett nytt rustningsdistrikt, som skulle utrusta den sjunde snäckan eller betala ledungslame för den, om ledung ej utgick från ön. Detta nya distrikt måste vara det nya stadssamhället i Visby. Tyskarna hade med sin bosättning på ön inträdt i gotländingarnas fri- och rättigheter i förhållande till Sverige. Naturligt var, att de då också fingo dela deras skyldigheter[3].
- ↑ Strelow, Cron. Guthil., s. 145 och 260.
- ↑ Då ungefär 4 m. p. synas ha gått på 1 m. s. (jfr Livl. UB., I, n:o 20), så skulle 40 m. p. motsvara 10 m. s. Ledungslamen skulle då utgå med 70 m. s. eller med 10 m. s. mer än den gamla tributen. Det vill däraf synas, som om beloppet af ledungslamen för landsbygden bestämts till samma belopp som den gamla tributen och att tillökningen (10 m. s.) skulle betalas af staden Visby.
- ↑ Om jag med Höhlbaum (H. UB., I, s. 9, anm. 1) och Schäfer (Die Hansestädte, s. 41, anm. 1) vågade antaga, att bestämmelsen i Birger Jarls urkund om tyskarnas skyldighet att i händelse af bosättning i Sverige vara underkastade svensk lag och styrelse och i öfrigt kallas svenskar (S. T., I, n:o 50) redan fanns i Henrik Lejonets och Knut Erikssons fördragsurkund från 1170-talet, skulle jag anföra den som ytterligare bevis för, att tyskarna i Visby bildat ett stadssamhälle just vid nämnda
