såramålsbestämmelserna. Båda ha indelningen i stick- och kross-sår (GLL., I, 19, 3, 4, VStL., I, 15, 7), båda begagna nageln som mått för »fullsår» (GLL., I, 19 pr., VStL., I, 13, 1), båda ha beteckningen »ärr, som syns tvärs öfver väg (gata)» (GLL., I, 19, 6, VStL., I, 15, 7) och »ärr eller lyte, som hatt eller hufva ej skyler» (GLL., I, 19, 6 VStL., I, 15, 6) o. s. v. Straffprocessordningen är till sina hufvuddrag lika för de båda lagarna[1].
I bötessystemet är den likheten, att inga böter till konungen omtalas. Att bötesbeloppen äro olika bör ej förvåna, då så lång tid mellan lagarnas kodificering förflutit. Dock är det en bötesbestämmelse i stadslagen, som är afpassad efter landslagen, den om mansboten för en fri man. Landslagens mansbot för fri man af »ogotländsk» nation är 10 m. s. Stadslagens mansbot för fri man är 40 m. p. Om 1 m. s. antages = ungefär 4 m. p. (jfr ofvan s. 49, anm. 2), så öfverensstämma dessa i det närmaste[2].
- ↑ Bevissystemet är dock i stadslagen enklare. Vittnenas antal är ofta färre, stadsmyndigheterna (i synnerhet rådmännen) utgjorde »full bevisning», där landslagen kräfde en vidlyftigare apparat o. s. v.
- ↑ Första skriftliga urkunden för mansboten i Visby är Henrik Lejonets bref. Mansboten är där 40 m. p. Då denna bestämmelse först förekommer här, är man böjd att anta, att boten afpassats efter bestämmelserna i den sachsiska lagen. Men den lag, som här skulle afgöra,
uppmärksam på, att en sådan inverkan i synnerhet kan iakttagas på Gotland. Det enda exempel, som han anför till stöd för detta påstående, nämligen att “Auf Gotland wird im 13. Jahrhundert die Urtheilfindung in den Hundertschaftsgerichten an ’Rathmannen’ (raþmen) übertragen“ (Nordgerm. Obligationenrecht, I, s. 21), kan dock till sin beviskraft om tvistas. Det är nämligen osäkert, om namnet rådman (det förekommer i GLL., I, 31; 32; 19, 1; Add. 5, 3) på 1200-talet hade den prägnanta betydelse, som det sedan fick. Denna beteckning för hunderisdomarna behöfver därför ej bevisa någon inflytelse från staden.
