Äfven de båda lagarnas utförliga bestämmelser för brott mot kvinnan (GLL., I, 22 och 23, VStL., I, 43—47) tala om samhörighet i innehållet, om också icke i formen.
Jag kan ej uppehålla mig längre vid dessa detaljer. En utförlig undersökning ligger utom ramen för denna afhandling. Det anförda visar, om ock ofullständigt, att afgörande likheter mellan de båda lagarna finnas, och den, som uppmärksamt granskar de citerade lagrummen, skall ej stanna i tvifvelsmål om, hvilken lag som varit den andras källa.
Med de tyska stadsrätterna (i synnerhet med Lübecks och Hamburgs äldsta rättsurkunder) har visbylagen, såsom naturligt är, långt flera besläktade afdelningar. Vi måste nämligen komma ihåg, att hela tendensen i rättsutvecklingen gick därhän, att främlingarna mer och mer skulle frigöra sig från landets lag och skapa sig en egen stadsrätt och den kodificerade lagen är resultatet af mer än ett och ett halft sekels sträfvan i den riktningen. Under 1200-talet,
nämligen Sachsenspiegel, har ej denna mansbot (se Sachsenspiegel, III, 45, 6). Grandinsons uppgift (a. a., I, s. 6) — »40 mark — således detsamma, som gafs för en friboren Sachsares lif» — bekräftar sig ej. Vi måste därför antaga, att boten i Henriks bref afpassats efter hvad gotländingarna själfva på sin ö gåfvo för en främlings lif — enligt den gamla rättsregeln: “quod quis juris in alterum statuit, eodem et ipse utatur“ (se hvad biskop Albert i liknande fall bestämde för “mercatores præcipue Gutlenses“, Livl. UB., I, n:o 20). — Genom Henriks urkund kom denna botbestämmelse in i rättspraxis i Visby och öfvergick så till den kodificerade lagen.
Att denna bot, ej den, som erlades för inhemsk gotländsk man (GLL., I, 15 pr.), upptagits i den kodificerade visbylagen är, äfven det, en antydning om att tyskarna utbildat den rättspraxis, som i lagen kodificerades. Hade gotländingarna gjort det, skulle man väntat att finna den gotländska mansboten i stadslagen.
