Det är slutligen sagdt, att avtonoma bestämmelser böra finnas i visbylagen. Och till denna kategori måste måhända det mesta räknas. Det unga stadssamhället tvangs, liksom dess likar på andra orter, att skapa sig lagbestämmelser för enskilda förekommande fall, när den redan utvecklade lagen ej hade någon bestämmelse i sådana fall. Denna lagbildning pågick hela tiden och var ännu ej afslutad, när konung Magnus Eriksson förordnade om kodificeringen, såsom synes af det s. k. företalet till visbylagen: »unde queme en niye recht dat in dem boke nicht were. dat scoldeman richten also id recht si. unde scriuen dat in beyde böke»[1].
Att nu verkligen utvecklingsgången varit den här framställda och att främlingarna i Visby till en början stått delvis under landsbygdens jurisdiktion och att ur den rättspraxis, som var gällande för dem, stadsrätten utvecklats, får ytterligare stöd i ett par uttryck, som blifvit bevarade i staden Rigas äldsta urkunder.
Den rätt, som den tyska kolonien — som bekant, en dotterkoloni till tyskarna i Visby — vid grundandet af Riga mottog af biskop Albert, kallades enligt en urkund af 1225[2] »jus Gotorum» och enligt en annan urkund af 1238[3] »jura Gotlandiæ». Dessa uttryck tyda på, att Rigas äldsta rätt härstammade från Gotland. De nyaste forskarna äro också öfverens om, att så är förhållandet[4]. Men uttrycken tyda dessutom på, att det icke är fråga om en öfver Gotland till Riga importerad tysk stadsrätt, utan om en på Gotland
