då Lübeck gjorde så framgångsrika bemödanden att få sin rätt införd i de flesta andra städer i östersjöområdet, torde dessutom en särskildt stark inverkan från denna stads rätt på visbyrätten ha ägt rum. Första bokens bestämmelser om rådet och fogdeinstitutionen m. m. äro tagna, ofta ordagrant, ur Lübecks rätt[1]. Äfven de straffrättsliga bestämmelserna i bokens senare del äro här och där färgade af samma stads rätt (se VStL., I, 51 och Lüb. R., I, 121 och II, 88[2]). Men tydligast visar sig härkomsten från de tyska stadsrätterna i privaträtten: i skuldfordringsmål (Amira, a. a., I, s. 159 f.), i pantsättning af fastighet (ibid., s. 209 f.), i »lagföljande» af panter (ibid., s. 222), i pantsättning af saker för arbetslön (ibid., s. 250, n. 9), i skeppsfraktsfördrag (ibid., 650, n. 2), i försäljning af tomtöre (»Rentenkauf», ibid., s. 669), i handelsbolag (ibid., s. 679) o. s. v. I familjerätten utgöra flera bestämmelser likalades blott omstufningar af tyska lagrum. Se t. ex. VStL., I, 42 om det i »wiue rechte» gjorda undantaget: »dat ne si en copwif. dat se sic van copelscap ghenere» och Lüb. R., II, 96: »sunder deghene de kopschat hebben»; VStL., IV, III, 1—6, som visar tydlig släktskap med Hamburgs rätt af 1270 VI, 7 och 1292 E. XVI[3]; likaså VStL., IV, 1, 23—25 och Lüb. R., II, 97 och 102 samt Hamb. R, af 1270 V och af 1292 O; VStL., II, I, 1 och Lüb. R, II, 103 och Hamb. R. af 1270, VI, 2 och 1292 G. 2; VStL., IV, II, 2 och Lüb. R., II, 103 och Hamb. R. af 1270, VI, 7 och af 1292 E., XVI o. s. v.