fiender ett uppskof. Sluteligen uppgjordes det förslaget att hänskjuta tvisten om Sleswig till Kejsaren, och Erik, som ännu trodde Kejsarens myndighet så allsmäktig, som han hitintills trodt sin egen vara, underkastade sig med glädje hans afgörande. Han glömde likväl, att då han erkände Tyska Rikets lagar, erkände han tillika Hollsteinska Husets arfsrätt till Sleswig, som enligt dessa lagar var oemotsägelig. Men den öfvertygelse han hade om Kejsarens enskilta ynnest bedrog honom icke; Sigismund emottog med vänskap sin höga gäst och tilldömde honom hela södra Jutland. Grefve Henrik af Hollstein, som tillika blifvit instämd att svara på Eriks klagomål, fann deremot huru falska de löften varit hvarmed man smickrat honom, och dömdes att afträda Sleswig.
Men innan Erik företog denna resa hade han redan beslutat en annan, som han tillika ville fullborda. Det blod som flutit på Femern visade sig ofta för hans
