Riksförestånderska under sin frånvaro. Denna Drottning, som historien sällan nämner utan med beundran eller välsignelse, hade likasom af Försynen blifvit skickad till Norden för att godtgöra Eriks svagheter, och mildra en del af de olyckor han skulle förorsaka. Med en späd kropp ägde hon en stark själ. Hennes qvinliga godhet var förenad med sinnesstyrka, och farorna ingåfvo henne ett mod, som sätter henne i bredd med hjeltar. Hennes Gemåls otrohet förminskade icke hennes omtanka för hans Riken, och hennes kärlek för Religionen inskränkte icke hennes välgerningar innom de stiftelser, som, efter hennes samtids tänkesätt, ensamt förtjenade dem. Hon deltog icke allenast i de allmänna regerings-målen, hon lät äfven, i hemlighet slå ett bättre mynt under samma stämpel som det odugliga, och välmågan skulle kanske hafva utbredt sig öfver Norden, om Eriks återkomst icke medfört de oroligheter, som för en tid
