menigheten i dessa handlande Stater, hotade att förstöra deras sjöfart, och beskyllade deras Borgmästare och Rådmän för de olägenheter kriget förordsakat. Dessa föreställningar verkade åtskilliga uppträden, hvaraf några voro blodiga; men ligan bibehöll likväl sina krafter och Hansestäderna fortforo att understödja Grefvarna af Hollstein; sakernas belägenhet förändrades icke heller deraf att den äldste af dessa Grefvar förlorade lifvet i en belägring för Flensburg, emedan hans bror, Hertig Adolf, efterträdde honom, och fortsatte kriget med lika tapperhet och lika framgång. Kejsaren sökte väl å nyo att stifta fred, och skickade i denna afsigt ett sändebud till Norden; men Kejsarens bemedling föraktades af alla andra utom Konung Erik.
Omsider föresatte sig Eriks fiender att anfalla honom i sin egen hufvudstad. En flotta af flera hundrade fartyg och 12000 mans besättning utrustades (1428), och seglade för att angripa Köpenhamn.
