Konungen hade väl låtit göra åtskilliga anstalter till stadens försvar, men vågade icke att sjelf blifva närvarande dervid, utan gömde sig i Sorö Kloster. Danska hären var således utan anförare, och Filippa måste åtaga sig befälet. Hon samlade allt det manskap som var att tillgå; hennes mod lifvade folkets, och hennes löfte om belöning uppmuntrade det till det tappraste motstånd. Hastigt sammanfogades en flottbro af timmer, som besattes af Danska krigsmän och hindrade fienderna att nalkas staden. Anfallet var häftigt, men utan verkan; äfven det sista försöket, att försänka inloppet till hamnen, misslyckades, och den förbundna hären måste omsider skiljas, utan att hafva dragit någon fördel af en rustning, hvilken gifvit de största förhoppningar åt alla dem som deltagit deruti[1].
- ↑ Den förenade flottan var så viss om sin seger, att den hade medfört salt och tunnor för att nedsalta köttet af de kreatur, som skulle bortröfvas på Seland, emedan denna
