Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 111 —

Dalarna. De rikedomar han ärft eller förvärfvat genom den bergs-rörelse han idkade hade förskaffat honom i sin hembygd det anseende, som den obemedlade förtjensten sällan hinner, och umgänge med verlden hade gifvit honom den finare bildning, utom hvilken sjelfva dygderna förlora sitt behag. Naturen, som nekat honom det utseende hvari styrka och manlighet röjes, hade mångfaldigt ersatt denna ytliga brist genom vishet och mod; hon hade gifvit honom nit för en lagbunden frihet, och den vältalighet, som fordras för att vara dess tolk. Så brinnande hans kärlek för fosterlandet var, så rättvisa voro hans fordringar, så öfverlaggda hans steg. Han ägde för många förtjenster att icke väcka afund, och för mycken redlighet att frukta den.

Länge hade Engelbrekt varit vittne till sina landsmäns förtryck, och deras fåfänga bemödande att röra Konungen till medlidande; hans rikedomar fredade honom