Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 112 —
för de förföljelser han kunde ådraga sig af mäktiga Embetsmän, då han frambar Allmogens klagan inför Thonen, och han åtog sig detta dristiga värf[1]. Ehuru Erik, efter sina förbindelser, ofta borde vistas i alla sina Riken, höll han icke dessa löften mer än de öfriga, och en Svensk,
- ↑ Några upplysningar angående denna tidens Embetsmän torde för de flesta läsare vara nödig. Landshöfdingarna, eller som de den tiden kallades, Fogdarna, voro att anse som Konungens Hoffolk, och hade ofta både den borgeliga och militäriska styrelsen i sitt distrikt. Deras underhafvande bestodo af deras enskilta betjenter, genom hvilka de upptogo skatterna; och ingen Domstol ägde nog myndighet sitt åtala de missbruk de begingo, utom Konungen sjelf. Vissa Län voro pantsatta af Kronan, några bortlemnades som en vedergällning för gjorda tjenster, och de låntagare som innehade på sådant sätt, en större eller mindre del af något landskap, utöfvade der nästan alla Konungens rättigheter, och kunde hafva sina egna Underfogdar. I hvart Län var åtminstone ett befästadt slott.
