eller en Norrman, borde infinna sig i Köpenhamn, om han hoppades någon hjelp emot det förtryck han kände innom sina egna gränsor. Engelbrekt inställde sig vid Hofvet, och anförde sina klagomål med den vördnad som tillkommer en undersåte, med den sanning som ägnar en medborgare. Han begärde icke mer än att Jösse Eriksson måtte afsättas ifrån det embete han missbrukade, och erböd sig att med sitt lif ansvara för sanningen af de beskyllningar han gjorde.
Erik var icke nog tyrann för att kallsinnigt höra sina undersåtares lidande, men icke heller nog mensklig för att uppriktigt vilja lindra det. Han lofvade beskydd åt de förtryckta, han skickade en befallning till Svenska Rådet att undersöka Böndernas klagan och Fogdens uppförande; men utan rättighet att dömma deröfver, utan myndighet att förekomma en fortsättning af de grymheter som varit föröfvade. Rådet verkställde ransakningen; det fann att
