hinder för dess fullföljande. Å en annan sida bemödade sig Danska Rådet att bibehålla föreningen, dels för den samfälta styrka som Norden derigenom vann, dels för det enskilta företräde som Dannemark derigenom oförmärkt förskaffat sig. Dessa voro driffjedrarna till den Herredag, som utsattes i Wadstena 1434, och här inställde sig Engelbrekt mindre att försvara ett uppförande, som menigheten högljudt gillade, än att uppfordra de Andeliga och Rådet till ett fortfarande försvar af fäderneslandet.
Engelbrekt förklarade sina afsigter och att han ville frälsa Riket ifrån den träldom hvarunder det så länge suckat. Han visade, att allt sedan Magnus Eriksson skiljdes vid Kronan, hade Sverige icke haft andra Konungar än tyranner, hvilka kränkt dess lagar, brutit sina eder, och plågat Rikets innevånare med skatter likaså orättvisa som öfverdrifna. Han fordrade att de församlade Rikets Råd skulle förhjelpa
