sina medborgare till de rättigheter lagarna tilläto dem att njuta, att de skulle uppsäga den lydnad de lofvat Erik, och förklara honom förlustig af Svenska Thronen.
Biskoparna, som denna tiden voro de förnämsta i Rådet, sågo att många af deras medbröder tvekade i hvad beslut de skulle taga, och ville förekomma den fara som hotade deras parti. Deras hat eller fruktan för Engelbrekt stadgade ännu mer deras böjelse för Unionen, och de nekade utan omsvep till den föreslagna uppsägelsen. “Vi hafva svurit Konungen trohet och lydnad,” sade de, “och om hans förseelser berättigade oss att fela emot honom, skulle ingen regering kunna finnas på jorden. Mer än andra dödeliga äro icke Furstar frikallade ifrån brister; icke heller tillhör det menigheter att upphäfva sig till domare öfver Konungars gerningar, och att inkräkta rättigheten att afsätta dem. Utom tålsamhet emot andra skulle alla menskliga samfund upphöra, och skall den
