skulle blifva eröfrare; tvertom samlade han så många troppar han hade i Dannemark, jemte andra, som han legt ifrån Tyskland, och utrustade en stor flotta. Stockholm tillhörde ännu Eric. Det försvarades af Hans Kröpelin, en utlänning, som, till trots för den herrskande oviljan gjort sig älskad för sin rättvisa emot Länets innevånare, sin mensklighet emot de skattdragande, sin redlighet emot alla. Honom ensamt hade Engelbrekt beviljat en lång vapenhvila och lemnat i en fredlig besittning af det Län han innehade. Hela det öfriga Sverige var i Engelbrekts våld, och Erik hade låtit sommaren förflyta, utan att taga ett enda steg som kunde sätta hinder för hans framgång, utan att skicka undsättning till de befälhafvare som voro sinnade att försvara sina fästen och underrättat honom om sin belägenhet[1]. Det
- ↑ Det var ett vanligt villkor denna tiden, att då ett slott belägrades, begärde Kommendanten vissa dagars eller veckors uppskof för att
