Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 132 —

bör icke förefalla oss besynnerligt att Konung Erik nästan alltid var olycklig på sina sjötåg, då vi anmärka att han nästan alltid verkställde dem på sena hösten. Han förlorade också denna gången flere af sina skepp och hade svårighet att sjelf kunna komma till Stockholm. Under vägen hade han likväl icke förgätit att sköfla och plundra på Svenska kusterna[1].

Engelbrekt kände värdet af tiden och försummade den icke. Underrättad om Konungens stora rustning hade han äfven samlat en här, och ryktet hann knappt att förkunna Eriks ankomst till hufvudstaden, innan det tillade att Engelbrekt

    underrätta sin Herre om sin belägenhet och begära undsättning; kom denna undsättning icke innom utsatt tid, borde slottet uppgifvas.

  1. Vid ett tillfälle plundrades några Svenska Klostergods. Skeppet der de bortröfvade varorna voro om bord förgicks sedan i stormen, och menigheten ansåg det derföre såsom oemotsägeligt att stormen var uppväckt af den heliga Brigitta.