Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 139 —

tvingat det ena af dessa Riken till ett steg, som gjorde den verkeliga föreningen nästan omöjlig[1]. För öfrigt gynnades Dannemark icke mycket mer af denne Konung än Sverige; på båda ställen voro hans Embetsmän till större delen Tyskar, och att han nästan endast vistades i det förra Riket, härrörde kanhända mest af dess granskap till Sleswig, för hvars skull han blottställde alla sina Stater, utan att likväl kunna inkräckta det. Gottland blef ett nytt träto-ämne. Denna Ö hade af ålder tillhört Sverige, och pantsatt af Albrekt hade

  1. Erik påstod också i början att Danskar voro infödda i kraft af föreningen, men detta ville Svenska Senaten icke erkänna. Det kan icke heller synas egennyttigt af Svenskarna att de ville ensamme behålla de förläningar som funnos i deras eget land, då de alldrig blefvo försedde dermed i något annat. Om Konungen tagit sina Länsmän af alla tre Rikena, och ömsom befordrat dem i det ena eller det andra, skulle denna fråga alldrig uppkommit.