den af Margareta blifvit inlöst för Svenska penningar. Förmodeligen trodde Margareta att då hon eller hennes efterträdare innehade ön skulle ingen tvist uppkomma om någotdera Rikets enskilta rättighet dertill, emedan Rikenas samfälta rättigheter borde vara förenade hos den som regerade öfver alla; men sedan missnöjet i Sverige gifvit en sådan rubbning åt Kalmare Unionen, förutsågo några, kanhända, den söndring som en gång skulle följa, och fruktade att deras fädernesland kunde förlora sina anspråk på ett landskap som af ålder varit dermed förenadt. Frågan afgjordes likväl icke denna gången.
Erik hade icke nog statsklokhet att för ögnablicket kunna förställa sig, eller snarare: hans gerningar styrdes så fullkomligt af nycken, att han alldrig besinnade huru mycket han derigenom kunde skada sina verkeliga fördelar. Knappt hade man återställt honom de eröfrade slotten innan han, tvert emot sin nyss gifna
