Allt tycktes visa att de tagna stegen skulle förnya de uppträden man ville förekomma; flera af Svenska Rådet öfvertalade derföre de Danska Herrarna att, så varsamt de kunde, göra Konungen föreställningar öfver sin obetänksamhet, och då detta icke medförde någon verkan vågade de sjelfva att påminna honom derom. Erik svarade uppriktigt, att han alldrig ämnat hålla några löften, att han icke var Konung för att endast jaka till de förslag man gjorde honom, att han ville regera efter sitt eget behag, och att eder blott voro bindande för enskilta personer. Han förebrådde sedan Svenska Ridderskapet att det varit skuld till de förefallne oroligheterna, och att Engelbrekt utom dess biträde ingenting kunnat uträtta. Sedan Erik på detta sätt förlikt sig med Svenskarna,
instruktion i anseende till förvaltningen af sitt Embete, bad han honom endast iakttaga, att icke sträcka fötterna längre än skinfällen räcker.
