redan voro kända, och man visste att han låtit Befälhafvaren i Stockholm svärja Hertigen trohets-ed. I denna belägenhet samlades Svenska Ständerna i Arboga vid början af året (1436), och de klagomål som derifrån afskickades till Konungen innehöllo: att han å nyo gifvit slotten åt utlänningar, och nekat Drotset och Marsken att rätta Rikets inre oredor, emedan han icke gifvit dem den myndighet deras embeten fordrat. Ett medföljande bref till Danska Rådet förde samma klagan, och Ständerna hotade att uppsäga Konungen trohet och lydnad, om han icke, innom en viss tid, uppfyllde sina förbindelser. Underrättelsen om Eriks förslag i Vordingborg ökade ännu mer de Svenskas förskräckelse, emedan den förbytte deras fruktan i öfvertygelse. Stockholms Borgerskap, som befarade en förnyelse af de uppträden hvilka förefallit under Albrekt, anropade Engelbrekt, och Engelbrekt, åtföljd af några de förnämsta i Riket och
