icke draga alla möjliga fördelar deraf. Att utestänga Engelbrekt ifrån deltagandet i sjelfva Riksstyrelsen var det vigtigaste. Till denna ändan föreslogs att åter välja en Riksföreståndare eller, som det då hette, Rikshöfvitsman, hvilken ensam borde förvalta regeringen och föra befälet öfver hären. Ett Utskott af trettio personer skulle förrätta detta val, hvari endast Biskoparna och vissa af Adeln deltogo, och hvarvid Ärkebiskopen var ordförande. För att icke stöta Allmänheten och dem som voro af dess parti, sattes Engelbrekt och Erik Puke jemte Carl Knutsson på förslaget till detta vigtiga Embete, och under förevänning att undvika alla tvister vid valet beslöts, att de väljande skulle, hvar för sig, i hemlighet aflemna sina röster till Ärkebiskopen, som var för Carl. Valet lyckades också fullkomligt efter det aristokratiska partiets önskan: Carl Knutsson fick 25 röster, Engelbrekt 3 och Puken 2.
Men menigheten var icke nöjd med ett
