Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 153 —

utslag hvari den icke deltagit; Hären, som dyrkade Engelbrekt, ville icke erkänna någon annan anförare, och Engelbrekt sjelf — förlåtom en stor Man att han för ett ögnablick känner sin rätt till ett nekadt företräde — Engelbrekt sjelf kunde icke fullkomligt dölja att han genomträngde de orsaker för hvilka man fruktade att lemna styrelsen i hans hand. Ifrån detta ögnablick förbyttes Carl Knutssons afund i ett oförsonligt hat, och han tycktes icke önska något ifrigare än att se sin medtäflare röjd ur vägen. Rådet fann likväl snart huru litet denne hjelte kunde umbäras, och man gjorde en öfverenskommelse enligt hvilken Engelbrekt skulle behålla sitt förra befäl öfver hären, och med den fördrifva de utlänska Fogdar, som Erik emot sin ed tillsatt, och återtaga de fästen de innehade, hvaremot Carl Knutsson och Puken skulle fortsätta belägringen af

Stockholms slott och söka att eröfra det innan

G 5