besättningen kunde hinna att få understöd ifrån Dannemark. Men de belägrandes tappra motstånd gjorde alla försök utan verkan, likasom de sjelfva förgäfves hoppades att förjaga Svenskarna eller att sätta eld på staden, ehuru deras utfall stundom hade nog framgång. Omsider föreslog Kröpelin att han å nyo skulle resa till Konungen, och Svenska Rådet, som redan ifrån denna tiden tycktes frukta Carl Knutssons ärelystnad, förklarade att det icke var obenäget till förlikning, om Erik endast ville uppfylla de förbindelser han så många gångor gifvit.
Engelbrekt hade redan börjat sina eröfringar, och årstidens besvärligheter hindrade honom icke att fortsätta dem. Den skyndsamhet hvarmed han verkställde sina företagande bevisar hans öfverlägsenhet som anförare. Han öppnar fälttåget med Nyköpings belägring, men infinner sig likväl i Stockholm, vid ryktet om de Svenskas nederlag, för att understödja Carl
