först efter de rysligaste uppträden skulle fulländas af Gustaf Wasa.
Men hade Engelbrekt också alltid uppfyllt sina plikter som medborgare, hade ingen enskilt ärelystnad varit driffjädern till hans handlingar; ville han blott gagna sitt fädernesland, eller ville han blott upphöja sig sjelf under denna larf? Besvarom oväldigt dessa frågor, de skola lära oss om han verkeligen varit stor, de skola visa oss skilnaden emellan Demagogen och den lagbundna frihetens försvarare. Dömmom icke efter det beröm eller det tadel som ömsom omgifver sällsynta menniskor; låtom de kalla häfderna tala, och om deras vittnesbörd ick rättfärdiga honom, om de förklara honom för en upprorsstiftare, — då lemnom hans minne åt det förakt hvarmed efterverlden en gång skall stämpla rebellen, äfven till trots för de Kronor med hvilka han blifvit prydd af sin samtid.
Engelbrekt var medborgare i ett Rike, som genom fritt val underkastat sig en
