inkräcktade, utom Örebro hvartill han inlöst panträttigheten? Styrdes han af ärelystnad, han som tillbedd af Allmogen och i spetsen för en här af hundrade tusen man, endast behöft ett ord för att krossa sina medtäflare, endast ett svagt bemödande för att upplyfta sig till sjelfva Thronen [1]? Om han eftersträfvat äreställen skulle han visat sig oftare än då fäderneslandets väl var i fråga; om han sökt att göra sig ett parti skulle han lemnat de eröfrade slotten åt personer på hvilkas tillgifvenhet mot sig sjelf han kunnat lita. Engelbrekt ägde utan tvifvel de svagheter som äfven tillhöra de störste af vårt slägte, han betalte visserligen sin skatt åt menskligheten så väl som åt sitt tidehvarf; men han skall alltid intaga ett utmärkt rum ibland Sveriges stora Män, och i Europas häfder för
- ↑ Detta påstående torde icke synas öfverdrifvet då man erindrar att Bönderna voro färdige att kröna Puken, som de älskade endast för det att han alltid varit Engelbrekt tillgifven.
