femtonde seklet lärer knappt kunna uppsökas en enda, som, med hans makt, öfverträffat honom i måttlighet, rättvisa och kärlek till fäderneslandet.
Engelbrekts död väckte den bittraste smärta hos menigheten. Hans underhafvande, åtföljde af en flock Bönder, rusade till Göksholm för att hämnas; men mördarne hade redan flytt derifrån, sedan de satt fångarna i frihet, och för den slagne hjeltens vänner återstod intet mer att göra än att ledsaga hans lik till Örebro, i hvars Kyrka hans graf tillreddes. Men denna händelse gjorde icke mindre verkan i det andra partiet. Carl Knutsson såg sig nu utan medtäflare, och blottade mer och mer de ärelystna afsigter han förut sökte dölja. Å ena sidan väckte han Allmänhetens harm genom det offenteliga beskydd han lemnade åt Engelbrekts mördare, genom den befallning han utgaf att ingen skulle anklaga eller förebrå dem för sin gerning, och man hade
