Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 164 —

anledning att misstänka honom för delaktighet i brottet då man ansåg de brottsliga försvaras och sedan belönas med förläningar och äreställen. Å andra sidan gjorde Carl sina fordna vänner missnöjda genom sin egennytta, och visade sitt högmod emot alla dem som han trodde sig kunna umbära och som icke ville bero af honom. Hans egna rikedomar, och afkastningen af de Län han efter hand förstod att tillägna sig, satte honom i stånd att genom frikostighet förvärfva en mängd af anhängare och att besolda en talrikare betjäning än någon annan[1]. Häfderna beskylla honom äfven för den lågheten att genom hemliga löften om större belöningar hafva tubbat

  1. Alla stora Herrar på denna tiden, hade en tropp af beväpnade betjänter, som följde dem, och, isynnerhet i krig, omgaf deras personer. Ärkebiskopen i Upsala lemnade 300 man af sin lifvakt till hjelp vid Stockholms belägring; och som vighet och kroppsstyrka ännu gjorde det hufvudsakligaste i en träffning, sökte man alltid efter det störta folket.