Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
VIII
Inledning.

åstadkommit brott, hvilka ofta ådragit dem den känslofulles förbannelser; men deras välgerningar hafva öfvervägt de missöden de befordrat, emedan en välgerning som fortfar, utplanar tusende missöden som försvinna, och äfven mensklighetens förvillelser hafva bidragit till dess förädling.

Om vi ännu finna en likhet emellan de Nordiska folkslagen, både i språk, seder och böjelser, huru mycket större borde icke likheten vara, innan språken och sederna lånat sin förfining ifrån det södliga Europa, innan böjelserna genom olika styrelsegrunderer fått en olika rigtning! Svenskar, Norrskar och Danskar erkände en gemensam härkomst; deras lefnadssätt hade alltid varit detsamma, och knappt, kände de skillnaden i luftstrek. Härfärder utgjorde deras första yrke; stundom förente, stundom stridige, utbredde de ofta förskräckelse omkring Galliens och Albions kuster, och Odens lära, lika älskad af dem alla, underhöll deras vördnad för tapperheten, deras förakt för faran. Religions-förändringen stillade deras roflystnad, utan att ombyta deras lynnen; hedniska grannar gåfvo täta anledningar till krigståg, och sinsemellan skapade de sig andra. Af den lära som